Vi människor är alla olika och unika – såsom det är tänkt att vi ska vara. Vi har också olika sätt att be och närma oss Gud. Den kristna kyrkans erfarenhet är att Gud gång på gång visat att han kan och vill möta oss människor på ett personligt sätt.
Samtidigt är vi på många sätt lika och kan känna igen oss i varandras erfarenheter. Därför kan vi också hämta inspiration och lära oss av andra.
En av dem som fungerat som vägvisare i den kristna kyrkan är Ignatius av Loyola (1491-1556). Idag kan man märka ett växande intresse för ignatiansk spiritualitet som verkar kunna vara till stor hjälp också för oss på 2000-talet. Om man i några punkter sammanfattar vad denna spiritualitet står för kan det se ut så här:
- Den är öppen för alla sökande människor
- Den syftar till att utveckla en personlig relation till Gud, konkret i vänskapen med Jesus från Nasaret.
- Den bygger på en biblisk kunskapssyn där de dagliga erfarenheterna följs av reflektion, snarare än att praktik följer på teori. Det är alltså en andlighet för vardagen.
- Den respekterar hela människan som en språklig, social, och kroppslig (etc) varelse.
- Den är lätt att förena med moderna insikter i psykologi.
- Den ger redskap som kan hjälpa oss i livets valsituationer
- Den leder till förening med Guds omsorg för världen i ord och handling.
Fri att säga ja
Den ignatianska formen av andlig vägledning utgår alltså från Ignatius och hans andliga övningar. I sak är det inget annat än vad den kristna kyrkans andliga vägledare sagt under alla århundraden, men genom Ignatius erfarenheter växte det fram en pedagogik som visat sig tidlöst anpassningsbar till olika kulturer.
Till det yttre är det en flexibel form av bibelmeditation, där deltagaren ställs inför evangeliernas Jesus från Nasaret och får sitt eget liv belyst av hans kärleksfulla närvaro.
Till det inre är det en långsam mognadsprocess, där vi blir medvetna om vad som hindrar vårt gensvar till Jesu kallelse, för att bli allt friare att ge vårt Ja till honom och hans vilja med våra liv. Här öppnas möjligheter som ligger långt utöver mänsklig ansträngning och kompetens. Ignatius uttrycker det så:
“Få människor anar vad Gud kunde göra av dem, om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de fick distans till sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomlige Mästaren, så att han kunde forma deras själar mellan sina händer”.
